Döden
Blev ni rädda när ni såg överskriften?
Jag upplever att de flesta människor är rädda för döden. Att man skall dö, hur man skall dö, kontakten med någon som skall dö osv.
Varför är man så rädd för döden och dödsförloppet?
Är inte det en del av livet precis som barnafödslar?
Där finns det inga gränser för hur detaljerat samtalen kan bli.
Är det svårt för att det är så definitivt?
Jag skall dö, då finns jag inte mer!
Är borta för alltid, du kommer inte kunna se mig eller prata med mig.
Efter ett tag kommer du glömma bort att jag har funnits.
Jag satt och såg på "Himlen kan vänta" en serie på SVT där man får följa ett antal människor som har fått olika sjukdomar där de oftast slutar med just döden.
Har ni inte sett den så titta, det ger en lite nytt perspektiv på livet.
Jag har förlorat många runt om kring mig, både utav ålderdom och vissa utav sjukdom då alldeles för unga.
Det har skapat en viss olustkänsla i mig som jag tror jag trycker undan ända tills känslorna exploderar det inte går längre och jag själv nästan vill dö.
När jag hör hur vänner förlorar någon knyts ångest säcken i magen ihop och jag kan riktigt känna mig in i hur de känner. Hur världen stannar för en men runt omkring fortsätter den som vanligt.
Oerhört konstig känsla, man vill bara skrika STOPP!
Men för att återgå till döden temat så finner jag det fantastiskt spännande. Hur känns det att dö? Vad händer när man dött? Finns det en himmel? Har man en själ som lever vidare?
Det är ingen som kan svara på det!
Vi borde prata mer om döden med varandra. Förbereda oss på att den kommer förr eller senare, den kommer drabba en flertalet gånger under ens livstid.
Inte vara så förbannat rädda hela tiden!
Jag hann inte reagera när min pappa gick bort för fyra år sedan. Jag förstod inte vad som höll på att hända, jag hade aldrig varit med om detta förut.
Jag sa aldrig det jag ville ha sagt, jag stöttade inte på ett sätt som jag borde, jag förträngde enbart för att jag inte var förbered på att han var sjuk och att det skulle leda till döden.
Hur skall man tackla någon som är dödsjuk när man under hela livet varit förskonad från detta? Man fick ju inte direkt lära sig i skolan hur det kan bli!
Ett år senare när min Mormor blev allvarligt sjuk kände jag att detta fixar jag, nu finns det inte utrymme för att fega. Jag pratade med henne om hennes rädslor inför döden, pratade mycket med vänner och anhöriga. Jag var med när hon dog och var helt medveten om vad som hände till skillnad från när min pappa dog. Då var jag där men i någon sorts bubbla.
Vi måste börja prata om döden!
Framför allt skall man ibland stanna upp och vara glad att man faktiskt lever just nu, rätt som det är ligger man i jorden ändå.
Blev ett oerhört seriöst inlägg idag men jag har sagt att jag ska skriva om vad jag funderar över just nu.
Avslutningsvis ett bra citat
"Man ska passa på att leva när man kan, för sen är man dö så jävla länge!"
/E
Kommentarer
Trackback
